Sänkningsreaktion (SR) mäter hur snabbt erytrocyter sedimenterar i ett vertikalt rör under en timme och är ett trögt men brett tillgängligt inflammationsmått. Provet har idag sin viktigaste roll vid jättecellsarterit, polymyalgia rheumatica och myelom, där det ofta ingår i diagnostiska kriterier.
- Kvinnor: cirka 2–20 mm/h (ökar med ålder)
- Män: cirka 2–15 mm/h (ökar med ålder)
SR, sänka, sedimentationsreaktion, ESR
Mäter hur snabbt erytrocyter sedimenterar, vilket speglar plasmakoncentrationen av fibrinogen och immunglobuliner; ett trögt inflammationsmått.
- Polycytemi
- Extrem leukocytos
- Hypofibrinogenemi
- Sicklecellsjukdom
- Jättecellsarterit
- Myelom och andra paraproteinemier
- Polymyalgia rheumatica
- Reumatoid artrit och andra inflammatoriska reumatiska sjukdomar
- Svår infektion
- Malignitet
- Graviditet, hög ålder och anemi (fysiologiskt)
Indikation
SR beställs vid misstänkt jättecellsarterit och polymyalgia rheumatica, där kraftigt förhöjt SR ingår i den diagnostiska bilden och används för att monitorera behandlingssvar, vid misstänkt myelom och andra plasmacellsdyskrasier, samt som allmänt men ospecifikt inflammationsmått vid oklar systemisk sjukdom, feber av oklar orsak och vid uppföljning av vissa reumatiska sjukdomar. SR används också inom reumatologin som del av sjukdomsaktivitetsmått vid till exempel reumatoid artrit.
Fysiologisk bakgrund
SR speglar hur plasmaproteiner, framför allt fibrinogen och immunglobuliner, påverkar erytrocyternas förmåga att aggregera (bilda rulleformationer, "rouleaux"). Ökad koncentration av dessa akutfas- och andra plasmaproteiner minskar det negativa ytladdningsavstötningen mellan erytrocyter, vilket gör att de klumpar ihop sig och sedimenterar snabbare. Till skillnad från CRP, som stiger och sjunker snabbt (timmar), reflekterar SR en långsammare process eftersom fibrinogen och immunglobuliner har längre halveringstid, vilket gör SR till ett trögt mått som stiger och normaliseras över dagar till veckor snarare än timmar.
Provtagning och preanalys
Provet tas i citratrör (Westergren-metod, referensmetoden) och måste analyseras inom några timmar efter provtagning, eftersom fördröjd analys ger falskt lågt värde genom att erytrocyterna börjar sedimentera eller förändras i röret. Provet ska stå vertikalt och ostört under mätningen. Rumstemperatur påverkar resultatet, och provet bör inte kylförvaras eller utsättas för vibrationer under mätperioden.
Referensintervall
- Kvinnor: cirka 2–20 mm/h (ökar med ålder)
- Män: cirka 2–15 mm/h (ökar med ålder)
En praktisk tumregel för övre normalgräns är ålder/2 för män och (ålder+10)/2 för kvinnor, men referensintervallen är metod- och laboratoriespecifika, och det lokala laboratoriets angivna intervall ska alltid användas.
Tolkning
Förhöjda värden
Kraftigt förhöjt SR (ofta > 100 mm/h) ses klassiskt vid jättecellsarterit, myelom och andra paraproteinemier, samt vid svår infektion och vissa maligniteter. Måttlig-kraftig stegring ses vid polymyalgia rheumatica, reumatoid artrit och andra inflammatoriska reumatiska sjukdomar, systemisk infektion, autoimmuna sjukdomar (SLE, vaskuliter) samt malignitet i allmänhet. SR stiger också fysiologiskt vid graviditet, med ökande ålder och vid anemi (lägre erytrocytkoncentration ökar sedimentationshastigheten oberoende av inflammation).
Sänkta värden
Lågt eller omätbart SR saknar i regel egen klinisk betydelse men kan förekomma vid polycytemi (hög erytrocytkoncentration hämmar rulleformation), extrem leukocytos, hypofibrinogenemi, samt vid vissa former av sicklecellsjukdom där erytrocyternas form hindrar normal sedimentation.
Felkällor och interferens
Anemi ger falskt förhöjt SR oberoende av inflammation och är en av de vanligaste felkällorna vid tolkning hos äldre eller kroniskt sjuka patienter. Polycytemi, extrem leukocytos och onormal erytrocytmorfologi (sfärocytos, sicklecellsjukdom) kan ge falskt lågt SR trots pågående inflammation. Fördröjd analys, temperaturvariation och vibrationer under mätning ger analytiska fel. SR stiger fysiologiskt med ålder och under graviditet, vilket måste beaktas vid tolkning hos äldre patienter och gravida. Till skillnad från CRP svarar SR långsamt både vid insjuknande och vid behandlingssvar, vilket gör det olämpligt för att monitorera snabba förändringar i sjukdomsaktivitet.
Vidare utredning
Vid kraftigt förhöjt SR utan uppenbar orsak bör CRP, blodstatus med differentialräkning, elfores av serumproteiner (för att utesluta paraproteinemi/myelom), samt riktad utredning utifrån klinisk misstanke (temporalisbiopsi vid misstänkt jättecellsarterit, bilddiagnostik vid misstänkt malignitet) övervägas. Vid misstänkt jättecellsarterit med synpåverkan är SR och CRP tillsammans med klinisk bild avgörande för skyndsam behandlingsstart med högdos kortikosteroider, utan att invänta biopsisvar. Vid diskrepans mellan SR och CRP (t.ex. högt SR men lågt CRP) bör paraproteinemi eller anemi som förklaring övervägas.
Sammanfattning
SR är ett ospecifikt men kliniskt värdefullt trögt inflammationsmått, med sin viktigaste roll vid jättecellsarterit, polymyalgia rheumatica och myelom. Provet påverkas av flera faktorer utöver inflammation — anemi, ålder, paraproteiner — och bör tolkas tillsammans med CRP och den kliniska bilden.
Källor
- Harrison's Principles of Internal Medicine. Laboratory Testing in Rheumatic Diseases. McGraw-Hill.
- Brigden ML. Clinical utility of the erythrocyte sedimentation rate. Am Fam Physician 1999. PMID: 10465224
- Dasgupta B m.fl. BSR and BHPR guidelines for the management of giant cell arteritis. Rheumatology 2010. PMID: 20371504
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. Elsevier.
- Kushner I. Laboratory measures of the acute phase response. Postgrad Med J 1991. PMID: 1848175
