Akut exacerbation av KOL: lathund

Kärnbudskap

Två saker skiljer KOL-exacerbationen från många andra akuta dyspnétillstånd: syrgasen ska titreras försiktigt och blodgasen styr behovet av ventilationsstöd. Samtidigt är exacerbation en klinisk syndromdiagnos, inte en tillräcklig förklaring till all akut dyspné hos en patient med KOL. Pneumoni, hjärtsvikt, lungemboli, pneumothorax och akut koronart syndrom måste aktivt övervägas [1].

Gör tidigt följande:

1. Bedöm luftväg, andningsarbete, medvetandegrad och cirkulation.
2. Ge kontrollerad syrgas med mål 88 till 92 procent tills hyperkapnirisk har värderats.
3. Ta arteriell blodgas vid påverkad andning, låg saturation, misstänkt koldioxidretention, medvetandepåverkan eller övervägande av NIV.
4. Ge kortverkande bronkdilaterare.
5. Ge systemisk kortikosteroid om exacerbationen är mer än lindrig.
6. Bedöm antibiotikaindikation utifrån sputumpurulens, övriga kardinalsymtom och sjukdomens svårighetsgrad.
7. Starta NIV utan onödigt dröjsmål vid kvarstående hyperkapnisk respiratorisk acidos, om invasiv ventilation inte omedelbart krävs.
8. Dokumentera tidigt vårdnivå och ställningstagande till intubation.

Inledande bedömning

Bekräfta att tillståndet passar med exacerbation

En KOL-exacerbation innebär en akut eller subakut försämring av framför allt dyspné, hosta och sputum som överstiger patientens normala variation och medför behov av ändrad behandling. Vanliga utlösande faktorer är virusinfektion, bakteriell infektion och luftföroreningar, men någon säker utlösare kan ofta inte identifieras [1,2].

Fråga särskilt om:

• Debut och tidsförlopp.
• Ökad dyspné jämfört med vanligen.
• Ökad sputumvolym och nytillkommen sputumpurulens.
• Feber, frossa och luftvägssymtom.
• Bröstsmärta, hemoptys, synkope och palpitationer.
• Ortopné, viktuppgång och perifera ödem.
• Tidigare hyperkapni, NIV eller invasiv ventilation.
• Hemoxygen och patientens vanliga saturation.
• Tidigare exacerbationer och sjukhusinläggningar.
• Aktuell inhalationsbehandling och följsamhet.
• Opioider, bensodiazepiner och andra sederande läkemedel.
• Tromboembolisk risk, exempelvis immobilisering, cancer och tidigare venös tromboembolism.
• Dokumenterat vårdnivåbeslut.

Tecken på allvarligt tillstånd

Syrgasmål

Ge syrgas om patienten är hypoxemisk. Syrgas är inte en behandling mot dyspné i sig och ska inte ges okontrollerat enbart för att patienten upplever andnöd.

Överdriven syrgastillförsel kan höja pCO₂. De viktigaste mekanismerna är försämrad ventilation och perfusionsanpassning, ökad fysiologisk dead space och Haldaneeffekten. Det är alltså missvisande att förklara hela fenomenet som att patientens hypoxiska andningsdriv slås ut.

I en randomiserad prehospital studie var mortaliteten 9 procent med högflödessyrgas och 4 procent med titrerad syrgas. Bland patienter med spirometriverifierad KOL var motsvarande mortalitet 9 respektive 2 procent. Titrerad syrgas minskade också hyperkapni och respiratorisk acidos [3]. En Cochraneöversikt fann samma riktning men bedömde evidensen som begränsad eftersom slutsatsen huvudsakligen byggde på en studie [4].

Praktiskt genomförande

• Börja vanligen med Venturimask, exempelvis 24 eller 28 procent, eller lågflödesgrimma.
• Titrera till 88 till 92 procent medan blodgas inväntas.
• Använd om möjligt tryckluft, inte syrgas, för att driva nebulisator hos patienter med hyperkapnirisk. Ge separat titrerad syrgas.
• Minska inte syrgas abrupt till noll hos en svårt hypoxemisk patient. Sänk kontrollerat och följ saturation.
• Ta ny blodgas efter omkring 30 till 60 minuter efter en kliniskt betydande förändring av syrgasbehandlingen, tidigare vid försämring.
• Om pCO₂ stiger men pH är stabilt, bedöm om detta motsvarar kronisk kompenserad hyperkapni.
• Om pH sjunker samtidigt som pCO₂ stiger föreligger försämrad alveolär ventilation. Överväg NIV omedelbart.

Blodgas

När behövs arteriell blodgas?

Ta arteriell blodgas på alla med tydligt påverkad andning och särskilt vid:

• Saturation under målet.
• Behov av syrgas.
• Uttalad takypné eller användning av accessorisk andningsmuskulatur.
• Trötthet, konfusion eller annan medvetandepåverkan.
• Tidigare hyperkapnisk respiratorisk svikt.
• Misstänkt metabol komponent.
• Övervägande av NIV eller invasiv ventilation.
• Klinisk försämring trots behandling.

Arteriell blodgas är referensmetod när oxygenation, ventilationssvikt och NIV-indikation ska bedömas. Venös blodgas kan användas som ett första screeningprov för pH och hyperkapni hos vissa stabilare patienter, men venöst pO₂ kan inte användas för att värdera oxygenation. En normal venös pCO₂ och ett normalt venöst pH gör uttalad hyperkapnisk acidos mindre sannolik, medan avvikande värden behöver verifieras arteriellt. Evidensen för venös blodgas som fullgod ersättning är osäker och specificiteten för hyperkapni är låg [5].

Tolkningslathund

Jämför om möjligt med tidigare blodgaser. Ett enskilt högt pCO₂ är mindre alarmerande hos en vaken patient med känt kroniskt förhöjt pCO₂ och normalt pH än ett snabbt stigande pCO₂ med sjunkande pH.

Akut behandling

Bronkdilaterare

Ge inhalerad kortverkande beta-2-agonist. Lägg vanligen till ipratropium vid måttlig eller svår exacerbation. Doser och upprepningsintervall ska följa lokalt akut-PM.

Nebulisator är praktisk vid svår dyspné, dålig koordination eller behov av samtidig NIV. Spray med spacer är ett fullgott alternativ för patienter som kan medverka. En Cochraneöversikt fann ingen säker kliniskt viktig skillnad mellan nebulisator och spray med spacer, men underlaget var litet och av låg kvalitet [6].

Tänk på följande:

• Syrgasdriven nebulisering kan ge oavsiktligt hög syrgaskoncentration. Använd tryckluft om möjligt.
• Takykardi, tremor och hypokalemi kan orsakas eller förvärras av upprepade beta-2-agonister.
• Följ kalium och EKG vid täta doser, arytmi eller samtidig diuretikabehandling.
• Torrpulverinhalator är olämplig om patienten inte kan skapa tillräckligt inspiratoriskt flöde.
• Metylxantiner rekommenderas inte rutinmässigt på grund av begränsad nytta och risk för toxicitet.
• Intravenöst magnesium är inte standardbehandling vid KOL-exacerbation. Evidensen är otillräcklig [7].

Systemisk kortikosteroid

Systemiska kortikosteroider minskar behandlingssvikt och återfall och påskyndar förbättring av lungfunktion och symtom. I en Cochraneöversikt behövde omkring nio patienter behandlas för att förebygga en behandlingssvikt. Behandlingen minskade däremot inte korttidsmortaliteten och ökade risken för biverkningar, särskilt hyperglykemi [8].

Peroral behandling är förstahandsval när tarmabsorptionen är tillförlitlig. Intravenös behandling har inte visats vara mer effektiv än peroral behandling och kan ge mer hyperglykemi [8]. Intravenös behandling reserveras därför främst för patienter som inte kan svälja, kräks, har misstänkt malabsorption eller är kritiskt sjuka.

Fem dygn är vanligen tillräckligt. I REDUCE-studien var prednison 40 mg dagligen i 5 dygn inte sämre än 14 dygn avseende ny exacerbation under de följande 6 månaderna, samtidigt som den sammanlagda steroidexponeringen blev betydligt mindre [9]. En senare Cochraneöversikt fann inte heller någon säker fördel med 10 till 14 dygn jämfört med omkring 5 dygn [10].

Den exakta svenska dosen kan skilja sig mellan regionala rekommendationer och mellan val av prednisolon och betametason. Följ därför lokalt PM. Nedtrappning behövs normalt inte efter en kort femdygnskur, men individuell bedömning krävs vid långvarig steroidbehandling eller misstänkt binjurebarkssuppression.

Kontrollera särskilt:

• Blodglukos.
• Delirium, sömnstörning och psykiska biverkningar.
• Vätskeretention och blodtryck.
• Samlad steroidexponering vid täta exacerbationer.

Eosinofilstyrd steroidbehandling kan minska steroidexponeringen. I CORTICO-COP minskade median behandlingstid från 5 till 2 dygn utan skillnad i det primära utfallsmåttet, men strategin är ännu inte självklar rutin i svensk akutvård och lämpar sig bäst inom ett validerat lokalt protokoll [11]. Inhalerade kortikosteroider kan inte generellt rekommenderas som ersättning för systemisk behandling vid svår exacerbation eftersom evidensen fortfarande är osäker [12].

Antibiotikaindikation

Antibiotika ska inte ges rutinmässigt vid varje KOL-exacerbation. Bakteriell genes är sannolikare vid nytillkommen sputumpurulens, framför allt tillsammans med ökad dyspné eller ökad sputumvolym.

Antibiotika ges vanligen vid:

• Ökad dyspné, ökad sputumvolym och purulent sputum.
• Purulent sputum plus ett av de två övriga kardinalsymtomen.
• Behov av invasivt eller non-invasivt ventilationsstöd.
• Pneumoni, som då behandlas enligt pneumonirekommendation.
• Annan stark klinisk misstanke om bakteriell infektion hos en svårt sjuk patient.

Den samlade nyttan är störst vid mycket svåra exacerbationer och intensivvårdsbehov. I en Cochraneöversikt minskade antibiotika behandlingssvikt hos öppenvårdspatienter, medan effekten hos övriga inneliggande patienter var osäker. Hos intensivvårdspatienter sågs tydlig minskning av behandlingssvikt och mortalitet, men denna analys byggde på en liten studie [13]. En nyare metaanalys fann sammantaget lägre risk för behandlingssvikt med antibiotika men ingen säker mortalitetsvinst [14].

Empirisk behandling

Tabellen återger den angivna rekommendationen från Strama Stockholm 2025/2026. Lokalt PM, allergi, njurfunktion, odlingssvar och regional resistenssituation har företräde. Den svenska rekommendationen har inte kunnat verifieras i de internationella databaser som ligger till grund för övriga referenser i denna artikel.

Purulent sputum ensamt hos en i övrigt lungfrisk patient är inte i sig en antibiotikaindikation. Hos en patient med verifierad KOL är purulens däremot en viktig del av antibiotikabedömningen, särskilt tillsammans med ökad dyspné, ökad sputumvolym eller ventilationsbehov.

När behövs odling?

Ta sputumodling före antibiotika när det är möjligt vid:

• Svår exacerbation eller intensivvårdsbehov.
• Bronkiektasier.
• Täta exacerbationer eller upprepade antibiotikakurer.
• Nylig sjukhusvård.
• Tidigare fynd av resistenta gramnegativa bakterier eller Pseudomonas aeruginosa.
• Behandlingssvikt.
• Immunsuppression.

Blododling tas vid sepsis, hög feber, frossa eller svår pneumoni. Virusdiagnostik kan vara relevant under säsong och kan påverka isolering och antiviral behandling, men ett positivt virusprov utesluter inte bakteriell samtidig infektion.

CRP kan stödja helhetsbedömningen men ska inte ensamt avgöra antibiotikabehandling. Prokalcitoninstyrning har studerats, men underlaget ger inte stöd för att rutinmässigt ersätta klinisk bedömning med ett enskilt biomarkörvärde [1].

Non-invasiv ventilation

NIV med två trycknivåer är förstahandsbehandling vid akut hyperkapnisk respiratorisk svikt på grund av KOL-exacerbation, om patienten inte behöver omedelbar intubation.

NIV minskar både mortalitet och behov av intubation. I en Cochraneöversikt av 17 randomiserade studier minskade mortaliteten med 46 procent och intubationsbehovet med 65 procent. Ungefär 12 patienter behövde behandlas för att förebygga ett dödsfall och 5 för att förebygga en intubation [15].

Start och uppföljning

• Starta NIV i övervakad miljö med personal som kan justera behandling och snabbt intubera vid behov.
• Sätt patienten upprätt.
• Välj en mask som ger så litet läckage som möjligt utan att orsaka onödigt tryck eller klaustrofobi.
• Börja med tolerabla tryck och titrera inspiratoriskt stöd efter tidalvolym, andningsfrekvens, komfort, läckage och blodgas.
• Titrera tillräckligt expiratoriskt tryck för att motverka luftvägskollaps och intrinsic PEEP, men undvik överdrivet tryck och hyperinflation.
• Ge syrgas genom systemet och behåll mål 88 till 92 procent.
• Fortsätt bronkdilaterare, kortikosteroid och övrig orsaksbehandling.
• Ha kontinuerlig eller tät monitorering av saturation, andningsfrekvens, puls, blodtryck och medvetandegrad.
• Ta ny blodgas efter cirka 1 timme, senast inom 2 timmar, och omedelbart vid försämring.

Tecken på NIV-svar är stigande pH, sjunkande pCO₂, lägre andningsfrekvens, minskat bruk av accessorisk muskulatur och förbättrad vakenhet. Förbättring av pH kan ses redan efter en timme [15].

Lågt pH

Ju lägre pH, desto högre är risken för NIV-svikt. Ett pH under 7,25 är inte i sig ett absolut skäl att avstå NIV, men behandlingen ska då ges där omedelbar intubation är möjlig, om intubation ingår i vårdmålet. NIV får inte användas så att en nödvändig intubation fördröjs.

Kontraindikationer och hinder

Starka kontraindikationer eller situationer där invasiv ventilation vanligen ska prioriteras är:

• Andningsstopp eller agonal andning.
• Oförmåga att skydda luftvägen.
• Aktiva kräkningar eller mycket hög aspirationsrisk.
• Svår hemodynamisk instabilitet.
• Ansiktsbrännskada, omfattande ansiktstrauma eller omöjlig maskpassning.
• Odränerad pneumothorax.
• Uttalad sekretstagnation som patienten inte kan hantera.
• Omedelbart behov av intubation av annan orsak.

Medvetandepåverkan är en viktig varningssignal men inte alltid en absolut kontraindikation. En patient som är dåsig av reversibel hyperkapni kan svara snabbt på NIV, förutsatt att luftvägen kan skyddas och övervakningen är tillräcklig.

Tecken på NIV-svikt

• Sjunkande pH eller utebliven pH-förbättring.
• Fortsatt stigande pCO₂.
• Tilltagande hypoxemi.
• Ökande trötthet eller sjunkande medvetandegrad.
• Hemodynamisk instabilitet.
• Oförmåga att tolerera masken trots korrigerbara åtgärder.
• Stora läckage som inte kan åtgärdas.
• Sekretproblem eller aspiration.
• Nytillkommen pneumothorax.

Vid utebliven förbättring inom 1 till 2 timmar ska maskpassning, läckage, tryckinställningar, sekret, pneumothorax och differentialdiagnoser omprövas. Fatta sedan aktivt beslut om fortsatt NIV, intubation eller symtomlindrande behandling inom ett dokumenterat vårdmål.

Högflödesgrimma

Högflödesgrimma kan vara mer komfortabel än NIV och kan minska dead space, men ska inte rutinmässigt ersätta NIV vid hyperkapnisk respiratorisk acidos. En metaanalys av nio randomiserade studier fann ingen säker skillnad i mortalitet eller intubation, men högflödesgrimma hade en tendens till mer behandlingssvikt, 24,4 procent jämfört med 15,4 procent, trots bättre tolerans [16]. NIV kvarstår därför som förstahandsval vid acidotisk hyperkapnisk KOL-exacerbation.

Invasiv ventilation

Överväg intubation vid:

• Andningsstopp.
• Svår medvetandepåverkan med oskyddad luftväg.
• Refraktär hypoxemi.
• Svår eller snabbt progredierande acidos trots adekvat NIV.
• Hemodynamisk instabilitet.
• NIV-intolerans där ventilationsstöd fortfarande behövs.
• Kraftig sekretstagnation eller aspiration.
• Annan samtidig diagnos som kräver invasiv ventilation.

Svår KOL är inte i sig ett skäl att avstå invasiv ventilation. Beslutet ska bygga på reversibilitet, funktionsnivå före försämringen, samsjuklighet, skörhet, tidigare förlopp, patientens önskemål och sannolikheten för att återgå till en acceptabel livssituation.

Vårdnivåbeslut

Fatta och dokumentera ställningstagande till intensivvård, intubation och återupplivning tidigt, tillsammans med patienten när det är möjligt. Sök tidigare dokumenterade beslut och involvera närstående om patienten saknar beslutsförmåga.

Ett beslut om att avstå intubation betyder inte automatiskt att NIV ska avstås. NIV kan användas som högsta behandlingsnivå om målet är att behandla en potentiellt reversibel hyperkapnisk svikt. Om NIV inte förbättrar tillståndet och intubation inte ingår i vårdmålet ska fokus växla till effektiv symtomlindring och god kommunikation.

Röda flaggor och differentialdiagnoser

En patient kan ha både KOL-exacerbation och en annan akut sjukdom.

Lungemboli är särskilt viktig att inte avfärda. I en metaanalys var den sammanvägda förekomsten omkring 18 procent bland studerade patienter med misstänkt KOL-exacerbation, men uppskattningen varierade kraftigt med urval och utredningsstrategi. När datortomografi gjordes först efter klinisk selektion var prevalensen betydligt lägre än när alla undersöktes [17]. Resultatet motiverar klinisk sannolikhetsbedömning, inte rutinmässig lungartärdatortomografi på alla.

Utredning

Basutredning vid sjukhuskrävande exacerbation

Överväg eller ta vanligen:

• Arteriell blodgas.
• Blodstatus.
• CRP.
• Elektrolyter och kreatinin.
• Glukos.
• EKG.
• Lungröntgen.
• Virusprov efter säsong och klinik.
• Sputumodling vid svår eller komplicerad exacerbation.
• Troponin vid misstanke om myokardskada eller ischemi.
• NT-proBNP vid misstanke om hjärtsvikt.

D-dimer ska användas efter klinisk sannolikhetsbedömning. KOL-exacerbation, inflammation och hög ålder kan ge ospecifikt förhöjda värden. Använd validerad diagnostisk strategi enligt lokalt PM.

Lungröntgen kan påvisa pneumoni, pneumothorax, lungstas och pleuravätska. En normal lungröntgen utesluter inte lungemboli. Lungultraljud kan vara ett värdefullt komplement för pneumothorax, interstitiellt ödem och pleuravätska om kompetens finns.

Spirometri ska inte användas för att gradera den akuta exacerbationen. Om KOL-diagnosen aldrig har bekräftats ska spirometri planeras när patienten åter är kliniskt stabil.

Inläggning eller hemgång

Faktorer som talar för inläggning

• Uttalad eller kvarstående dyspné efter initial behandling.
• Nytt eller ökat syrgasbehov.
• Respiratorisk acidos eller behov av NIV.
• Nytillkommen konfusion.
• Hemodynamisk påverkan eller betydande arytmi.
• Pneumoni, pneumothorax, hjärtsvikt eller annan allvarlig samtidig diagnos.
• Otillräcklig förmåga att äta, dricka, gå eller hantera läkemedel.
• Betydande samsjuklighet eller skörhet.
• Upprepade akutbesök eller nylig sjukhusinläggning.
• Otillräckligt stöd i hemmet.

Tidigare sjukhusinläggning är en av de tydligaste riskmarkörerna för ny inläggning. Rapporterade återinläggningsfrekvenser varierar kraftigt mellan populationer och vårdsystem, men återinläggning är genomgående kopplad till sämre överlevnad och livskvalitet [18].

Hemgång kan övervägas när

• Dyspnén har förbättrats till en hanterbar nivå.
• Saturationen är stabil på luft eller patientens ordinarie syrgas.
• Ingen respiratorisk acidos föreligger.
• Patienten kan gå, äta och sova på acceptabel nivå.
• Inhalationsbehandlingen kan tas korrekt.
• Läkemedel och uppföljning är ordnade.
• Patienten förstår när och var ny vård ska sökas.
• Allvarliga differentialdiagnoser har bedömts tillräckligt.

Före hemgång

Använd en strukturerad utskrivningskontroll. Utskrivningspaket brukar omfatta rökstopp, optimerad behandling, rehabilitering och kontinuitet i uppföljningen, även om studiernas resultat avseende återinläggning inte är helt enhetliga [19,20].

Kontrollera följande:

• Inhalationsteknik har observerats, korrigerats och demonstrerats.
• Patienten har tillgång till fungerande inhalatorer och spacer när sådan behövs.
• Underhållsbehandlingen har återinsatts eller optimerats.
• Indikation för inhalationssteroid har värderats mot exacerbationshistorik, eosinofiler och pneumonirisk.
• Rökstopp har erbjudits med rådgivning och läkemedelsstöd.
• En skriftlig exacerbationsplan har lämnats.
• Eventuellt reservrecept på kortikosteroid eller antibiotika följer lokal rutin och kombineras med tydliga startkriterier.
• Vaccinationsstatus har bedömts.
• Nutrition, fysisk funktion, fallrisk och skörhet har bedömts vid behov.
• Patientens psykiska hälsa och kognitiva förmåga har uppmärksammats.
• Syrgasbehov har bedömts utan att långtidsoxygen förskrivs enbart på grundval av övergående hypoxemi under exacerbationen.
• Vårdnivåbeslut har dokumenterats när det är relevant.
• Uppföljning och kontaktvägar är bokade, inte bara rekommenderade.

Enbart en självvårdsplan efter utskrivning har inte visat säker minskning av mortalitet eller alla sjukhusinläggningar, men kan förbättra sjukdomsspecifik livskvalitet. Stödet behöver därför anpassas efter patientens förmåga och kombineras med aktiv klinisk uppföljning [21].

Uppföljning och rehabilitering

Planera tidig klinisk uppföljning efter sjukhuskrävande exacerbation, ofta inom några veckor och tidigare för sköra patienter, patienter med nytt syrgasbehov eller hög återinläggningsrisk.

Vid uppföljningen bör följande värderas:

• Symtom och återhämtning.
• Saturation och eventuellt kvarstående hyperkapni.
• Inhalationsteknik och följsamhet.
• Underhållsbehandling.
• Rökning och exponeringar.
• Exacerbationsfrekvens.
• Samsjuklighet, särskilt hjärtsjukdom, ångest och depression.
• Behov av spirometri om diagnosen inte är säkert bekräftad.
• Indikation för långtidsoxygen när patienten är stabil.
• Behov av långvarig NIV vid kvarstående uttalad hyperkapni, efter specialistbedömning.
• Vårdnivå och framtida behandlingsönskemål.

Erbjud lungrehabilitering efter sjukhuskrävande exacerbation. En metaanalys av 20 randomiserade studier fann minskad återinläggning, förbättrad gångsträcka, mindre dyspné och bättre livskvalitet när rehabilitering startades under vårdtiden eller inom 4 veckor efter utskrivning. Någon säker mortalitetsvinst kunde inte visas, och flera studier hade hög risk för bias [22]. En tidigare metaanalys fann även lägre mortalitet och återinläggning, men resultaten ska tolkas med hänsyn till små studier och varierande program [23].

Långtidsoxygen

Bedömning för långtidsoxygen ska göras i stabilt skede. Hypoxemi under en akut exacerbation kan förbättras efter behandling. Patienter som skrivs ut med tillfällig syrgas behöver därför planerad omprövning. Syrgas ska förskrivas efter blodgas och etablerade kriterier, inte enbart utifrån dyspné.

Alternativ vårdform

Sjukhusvård i hemmet kan vara ett alternativ för noggrant selekterade patienter utan acidos, instabil samsjuklighet, behov av invasiv utredning eller otillräckligt socialt stöd. Programmen kräver snabb tillgång till klinisk omprövning och tydliga kriterier för återtransport [24].

Vanliga misstag

• Att ge högflödessyrgas utan målordination.
• Att tolka normal saturation efter mycket syrgas som att patienten är stabil.
• Att missa respiratorisk acidos eftersom patienten ser relativt lugn ut.
• Att låta syrgasdriven nebulisering höja den inandade syrgashalten okontrollerat.
• Att ge intravenös kortikosteroid rutinmässigt trots fungerande peroral behandling.
• Att förlänga steroidkuren utan särskild anledning.
• Att ge antibiotika till alla exacerbationer.
• Att fördröja NIV när pH sjunker och pCO₂ stiger.
• Att fortsätta verkningslös NIV så länge att en nödvändig intubation fördröjs.
• Att använda högflödesgrimma som rutinmässig ersättning för NIV vid respiratorisk acidos.
• Att anta att all akut dyspné hos en patient med KOL orsakas av KOL.
• Att missa pneumothorax, lungemboli, hjärtsvikt eller akut koronart syndrom.
• Att skriva ut utan kontrollerad inhalationsteknik, rehabiliteringsplan och bokad uppföljning.
• Att nyförskriva långtidsoxygen under instabilt skede utan planerad omprövning.
• Att vänta med vårdnivåbeslut tills patienten inte längre kan delta i samtalet.

Källor

1. Doğan NÖ m.fl. 2021 Guideline for the Management of COPD Exacerbations: Emergency Medicine Association of Turkey and Turkish Thoracic Society Clinical Practice Guideline Task Force. Turkish Journal of Emergency Medicine 2021. PMID: 34849428
2. Crisafulli E m.fl. Management of severe acute exacerbations of COPD: an updated narrative review. Multidisciplinary Respiratory Medicine 2018. PMID: 30302247
3. Austin MA m.fl. Effect of high flow oxygen on mortality in chronic obstructive pulmonary disease patients in prehospital setting: randomised controlled trial. BMJ 2010. PMID: 20959284
4. Kopsaftis Z m.fl. Oxygen therapy in the pre-hospital setting for acute exacerbations of chronic obstructive pulmonary disease. Cochrane Database of Systematic Reviews 2020. PMID: 31934729
5. Byrne AL m.fl. Peripheral venous blood gas analysis for the diagnosis of respiratory failure, hypercarbia and metabolic disturbance in adults. Cochrane Database of Systematic Reviews 2025. PMID: 40557830
6. van Geffen WH m.fl. Bronchodilators delivered by nebuliser versus pMDI with spacer or DPI for exacerbations of COPD. Cochrane Database of Systematic Reviews 2016. PMID: 27569680
7. Ni H m.fl. Magnesium sulfate for acute exacerbations of chronic obstructive pulmonary disease. Cochrane Database of Systematic Reviews 2022. PMID: 35616126
8. Walters JAE m.fl. Systemic corticosteroids for acute exacerbations of chronic obstructive pulmonary disease. Cochrane Database of Systematic Reviews 2014. PMID: 25178099
9. Leuppi JD m.fl. Short-term vs conventional glucocorticoid therapy in acute exacerbations of chronic obstructive pulmonary disease: the REDUCE randomized clinical trial. JAMA 2013. PMID: 23695200
10. Walters JAE m.fl. Different durations of corticosteroid therapy for exacerbations of chronic obstructive pulmonary disease. Cochrane Database of Systematic Reviews 2018. PMID: 29553157
11. Sivapalan P m.fl. Eosinophil-guided corticosteroid therapy in patients admitted to hospital with COPD exacerbation: the CORTICO-COP trial. Lancet Respiratory Medicine 2019. PMID: 31122894
12. Papadopoulou E m.fl. Inhaled versus systemic corticosteroids for acute exacerbations of COPD: a systematic review and meta-analysis. European Respiratory Review 2024. PMID: 38508668
13. Vollenweider DJ m.fl. Antibiotics for exacerbations of chronic obstructive pulmonary disease. Cochrane Database of Systematic Reviews 2018. PMID: 30371937
14. Suzuki Y m.fl. Antibiotic treatment for patients with exacerbation of chronic obstructive pulmonary disease: a systematic review and meta-analysis. Respiratory Investigation 2024. PMID: 38761481
15. Osadnik CR m.fl. Non-invasive ventilation for the management of acute hypercapnic respiratory failure due to exacerbation of chronic obstructive pulmonary disease. Cochrane Database of Systematic Reviews 2017. PMID: 28702957
16. Zhong Z m.fl. Comparison of clinical outcomes between high-flow nasal cannula and non-invasive ventilation in acute exacerbation of COPD: a meta-analysis of randomized controlled trials. BMC Pulmonary Medicine 2025. PMID: 40859250
17. Li M m.fl. The prevalence and risk factors of pulmonary embolism in patients with chronic obstructive pulmonary disease: a systematic review and meta-analysis. Thrombosis Journal 2025. PMID: 40301960
18. Njoku CM m.fl. Risk factors and associated outcomes of hospital readmission in COPD: a systematic review. Respiratory Medicine 2020. PMID: 33190738
19. Miravitlles M m.fl. Implementing an Evidence-Based COPD Hospital Discharge Protocol: A Narrative Review and Expert Recommendations. Advances in Therapy 2023. PMID: 37537515
20. Salvi S m.fl. A 7-point evidence-based care discharge protocol for patients hospitalized for exacerbation of COPD: consensus strategy and expert recommendation. NPJ Primary Care Respiratory Medicine 2024. PMID: 39706845
21. Majothi S m.fl. Supported self-management for patients with COPD who have recently been discharged from hospital: a systematic review and meta-analysis. International Journal of Chronic Obstructive Pulmonary Disease 2015. PMID: 25995625
22. Lu HY m.fl. Effects of Early Pulmonary Rehabilitation on Hospitalized Patients with Acute Exacerbation of Chronic Obstructive Pulmonary Disease: A Systematic Review and Meta-Analysis. International Journal of Chronic Obstructive Pulmonary Disease 2023. PMID: 37215744
23. Ryrsø CK m.fl. Lower mortality after early supervised pulmonary rehabilitation following COPD-exacerbations: a systematic review and meta-analysis. BMC Pulmonary Medicine 2018. PMID: 30219047
24. McCurdy BR. Hospital-at-home programs for patients with acute exacerbations of chronic obstructive pulmonary disease: an evidence-based analysis. Ontario Health Technology Assessment Series 2012. PMID: 23074420
25. Vitacca M m.fl. Use of inhaled devices during a hospital exacerbation of COPD: a summary of an interdisciplinary audit. Monaldi Archives for Chest Disease 2020. PMID: 32072800