Urea (karbamid) är slutprodukten i kroppens kvävemetabolism och stiger vid nedsatt njurfunktion, men även vid dehydrering, katabolism och gastrointestinal blödning oberoende av njurfunktionen. Denna dubbla känslighet gör urea användbart som komplement till kreatinin, framför allt för att skilja prerenal från renal orsak till njurpåverkan.
Indikation
Urea beställs som del av njurfunktionspanelen vid utredning av misstänkt njurpåverkan, vid bedömning av hydreringsstatus och volymstatus (särskilt hos äldre och vid hjärtsvikt), vid misstänkt gastrointestinal blödning där urea kan vara oproportionerligt förhöjt i förhållande till kreatinin, samt vid dosering av vissa läkemedel och som del av bedömningen inför dialys. Kvoten urea/kreatinin används kliniskt för att differentiera prerenal azotemi från intrinsisk njurskada.
Fysiologisk bakgrund
Urea bildas i levern via ureacykeln som slutprodukt vid nedbrytning av aminosyror och ammoniak, och är kroppens huvudsakliga sätt att eliminera överskott av kväve. Urea filtreras fritt i glomeruli men reabsorberas därefter passivt i varierande grad i proximala tubuli och samlingsrör, ett flöde som är starkt beroende av urinflödeshastigheten — vid lågt tubulärt flöde (t.ex. vid dehydrering eller lågt effektivt cirkulerande volym) reabsorberas proportionellt mer urea än kreatinin, vilket förklarar varför kvoten stiger vid prerenala tillstånd oberoende av sann glomerulär filtration.
Provtagning och preanalys
Serumprov utan särskilt fastekrav, även om högt proteinintag inför provtagningen kan ge lätt stegring. Provet är stabilt vid rumstemperatur under transport till laboratoriet.
Referensintervall
Referensintervall för vuxna: cirka 3,2–8,1 mmol/L (varierar något med ålder, kön och laboratorium; stiger något med stigande ålder). Referensintervallen är metod- och laboratoriespecifika, och det lokala laboratoriets angivna intervall ska alltid användas.
Tolkning
Förhöjda värden
Förhöjt urea ses vid nedsatt njurfunktion (akut eller kronisk njursvikt), men proportionellt kraftigare stegring av urea jämfört med kreatinin (hög urea/kreatinin-kvot) talar för prerenal orsak: dehydrering, hjärtsvikt med lågt effektivt cirkulerande volym, blödning, eller behandling med loop-diuretika. Gastrointestinal blödning ger karakteristiskt kraftigt förhöjt urea med relativt opåverkat kreatinin, eftersom blod i tarmen bryts ned och kväveinnehållet absorberas och metaboliseras till urea — detta mönster kan användas kliniskt som stöd vid misstänkt dold GI-blödning. Katabola tillstånd (feber, sepsis, trauma, högdos kortikosteroider, gastrointestinal blödning) ökar ureaproduktionen oberoende av njurfunktion, liksom högt proteinintag och vissa kostillskott.
Sänkta värden
Lågt urea ses vid uttalad leversvikt (nedsatt syntesförmåga i ureacykeln), vid lågt proteinintag eller malnutrition, samt fysiologiskt under graviditet på grund av ökad glomerulär filtration och plasmavolymexpansion. Lågt urea kan även ses vid syndrome of inappropriate antidiuretic hormone secretion (SIADH) genom utspädningseffekt och ökad renal ureaclearance.
Felkällor och interferens
Kvoten urea/kreatinin bör alltid tolkas med försiktighet eftersom båda variablerna påverkas av flera samtidiga faktorer — hög proteinkatabolism kan höja kvoten trots normal njurfunktion, medan leversvikt kan sänka urea trots samtidig njurpåverkan och därmed maskera en sann prerenal komponent. Högt kostintag av protein ger lätt, fysiologisk stegring. Urea är mindre specifikt än kreatinin och cystatin C för att bedöma glomerulär filtrationshastighet i sig, och används därför primärt som komplement snarare än fristående mått på njurfunktion.
Vidare utredning
Vid förhöjt urea med hög urea/kreatinin-kvot bör volymstatus bedömas kliniskt och prerenal orsak (dehydrering, hjärtsvikt, blodförlust) aktivt eftersökas och åtgärdas. Vid misstänkt gastrointestinal blödning som förklaring till diskrepant förhöjt urea bör hemoglobin, avföringsprov för blod och vid behov gastroskopi/koloskopi övervägas. Vid samtidig kreatininstegring bör fullständig njurfunktionsutredning enligt gällande riktlinjer genomföras, inklusive albuminuri och eventuellt bilddiagnostik.
Sammanfattning
Urea speglar både njurfunktion och en rad icke-renala faktorer som hydreringsstatus, katabolism och gastrointestinal blödning, vilket gör provet mest värdefullt i kombination med kreatinin snarare än fristående. Ett oproportionerligt förhöjt urea i förhållande till kreatinin bör väcka misstanke om prerenal orsak eller dold gastrointestinal blödning.
Källor
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. Elsevier.
- Higgins C. Urea and the clinical value of measuring blood urea concentration. Acute Care Testing 2016.
- Harrison's Principles of Internal Medicine. Azotemia and Urinary Abnormalities. McGraw-Hill.
- Uchino S m.fl. Discontinuation of continuous renal replacement therapy: a post hoc analysis. Crit Care Med 2009. PMID: 19325466
- Baum N m.fl. Blood urea nitrogen and serum creatinine. Urology 1975. PMID: 1129717
