Tillväxthormon och tillväxtreglering

Tillväxthormon reglerar längdtillväxt genom direkta effekter i tillväxtplattan och genom att stimulera endokrin samt lokal IGF-1-signalering. Hormonet har samtidigt uttalade effekter på lipid-, kolhydrat- och proteinmetabolism genom hela livet. Den pulsativa sekretionen och det starka beroendet av ålder, pubertet, nutrition och kroppssammansättning gör att brist och överskott måste bedömas med integrerad auxologisk, biokemisk och radiologisk diagnostik.

Molekylär uppbyggnad och nomenklatur

Tillväxthormon, GH, och somatotropin betecknar det naturligt förekommande peptidhormon som bildas i adenohypofysens somatotropa celler. När den humana molekylen avses används hGH. Rekombinant humant GH, rhGH, framställs med rekombinant DNA-teknik; det internationella generiska läkemedelsnamnet för den vanligaste rekombinanta 191-aminosyramolekylen är somatropin. Somatrem var en äldre rekombinant variant med en extra N-terminal metioninrest.

Det hypofysära hormonet kodas av GH1 i ett genkluster på kromosom 17q22–24. Klustret omfattar även GH2, gener för korioniskt somatomammotropin, CSH1 och CSH2, samt CSHL1. GH1 uttrycks framför allt i somatotropa adenohypofysceller under kontroll av bland annat transkriptionsfaktorn POU1F1/Pit-1. GH2 kodar däremot en placentär GH-variant som uttrycks i syncytiotrofoblast och under graviditeten successivt bidrar till moderns cirkulerande GH-aktivitet. GH2 ska därför inte likställas med hypofysärt GH1.

GH1 translateras först som en prekursor med signalsekvens som leder proteinet till endoplasmatiskt retikel och den reglerade sekretionsvägen. Huvudprodukten är en enkel polypeptidkedja om 191 aminosyror och cirka 22 kDa. Molekylen har fyra antiparallella α-helixar och två intramolekylära disulfidbryggor. Den viktigaste alternativa isoformen är cirka 20 kDa och uppkommer genom alternativ splitsning med bortfall av 15 aminosyror; den utgör ungefär en tiondel av cirkulerande GH. Även oligomerer och mindre vanliga modifierade former förekommer, vilket har betydelse för immunoassayernas specificitet.

GH är uttalat artsspecifikt. Humant och vissa primat-GH aktiverar human GH-receptor effektivt, medan GH från många andra arter har begränsad human biologisk aktivitet trots strukturell likhet. I cirkulationen finns en del av hormonet bundet till GH-bindande protein, GHBP, som huvudsakligen motsvarar GH-receptorns lösliga extracellulära domän. Bindningen påverkar distribution, clearance och tillgänglighet men eliminerar inte den korta cirkulerande halveringstiden.

Den somatotropa axelns organisation

Den somatotropa axeln börjar i hypotalamus. GHRH från neuron huvudsakligen i nucleus arcuatus och somatostatin från bland annat periventrikulära neuron frisätts i median eminens och transporteras genom hypofysens portasystem till adenohypofysen. Där reglerar signalerna somatotropernas syntes, lagring och frisättning av GH. Somatotroper utgör en stor andel av adenohypofysens celler och lagrar hormonet i sekretoriska granula.

GHRH binder den G-proteinkopplade GHRH-receptorn, GHRHR, och aktiverar Gs, adenylatcyklas, cAMP och proteinkinas A. Följden blir fosforylering av bland annat CREB, ökad GH1-transkription, elektrisk depolarisation och kalciuminflöde. Ökningen av intracellulärt Ca²⁺ utlöser fusion mellan sekretoriska granula och cellmembran. Somatostatin verkar främst genom SSTR2 och SSTR5, kopplade till Gi, och minskar cAMP, hyperpolariserar cellen och hämmar kalciumberoende exocytos.

Ghrelin, som bildas framför allt i ventrikeln men även centralt, binder GHSR1a på hypofys- och hypotalamusceller. Receptorn signalerar huvudsakligen via Gq/11, fosfolipas C, IP₃ och intracellulärt Ca²⁺. Ghrelin förstärker GHRH-effekten och är särskilt relevant vid fasta. GH utövar kort negativ återkoppling genom att hämma somatotroper och påverka balansen mellan GHRH och somatostatin. IGF-1 ger lång återkoppling genom direkt hypofysär hämning och genom minskad GHRH- respektive ökad somatostatinsignalering.

Pulsatil sekretion och fysiologisk reglering

GH frisätts i omkring 10–20 pulser per dygn. Mellan pulserna är koncentrationen ofta mycket låg eller inte mätbar, medan fysiologiska toppar vanligen når cirka 10–30 µg/L och ibland högre. Halveringstiden i plasma är omkring 10–20 minuter. Den största och mest reproducerbara pulsen uppträder i anslutning till djupsömn, särskilt NREM-stadium N3, snarare än vid ett bestämt klockslag.

Sekretionen är hög under puberteten och avtar med stigande ålder. Könssteroider förstärker axeln; östrogen ökar framför allt pulsaktiviteten, och administreringsvägen har betydelse eftersom oralt östrogen samtidigt reducerar leverns IGF-1-produktion genom förstapassageeffekt. Akut intensiv fysisk aktivitet, stress, hypoglykemi, arginin och fasta kan stimulera frisättningen. Arginin verkar huvudsakligen genom att minska somatostatinhämningen, medan hypoglykemi aktiverar centrala motregulatoriska system.

Obesitas, hyperglykemi och förhöjda fria fettsyror dämpar GH-sekretionen. Uttalad eller långvarig glukokortikoidexponering hämmar axeln och tillväxtplattan, även om akuta stressreaktioner kan ge ett mer komplext svar. Vid svält kan GH vara högt samtidigt som IGF-1 är lågt på grund av hepatisk GH-resistens. Ett slumpmässigt GH-prov kan därför vara nära noll hos en frisk person eller tillfälligt högt utan sjukdom och saknar i regel diagnostiskt värde.

GH-receptorn, intracellulär signalering och GH-bindande protein

GH-receptorn, GHR, tillhör typ I-cytokinreceptorfamiljen och saknar egen tyrosinkinasaktivitet. Receptormolekyler finns som preformerade eller ligandstabiliserade dimerer i cellmembranet. GH har två receptorbindande ytor och ändrar vid bindning receptorernas relativa orientering, vilket aktiverar intracellulärt associerat Januskinas 2, JAK2.

JAK2 fosforylerar sig självt, receptorns cytoplasmatiska tyrosinrester och framför allt STAT5b. Fosforylerat STAT5b dimeriserar, translokeras till kärnan och reglerar transkription av bland annat IGF1, IGFBP3 och ALS. Parallellt aktiveras Ras–Raf–MEK–ERK, som bidrar till proliferation och differentiering, samt IRS/PI3K–AKT, som deltar i överlevnads-, proteinsyntes- och metabola signaler.

Signaleringen begränsas av bland annat SOCS2 och SOCS3, som induceras av JAK–STAT-systemet och hämmar JAK2 eller främjar ubiquitinering och nedbrytning av signaleringskomponenter. Receptorn internaliseras efter aktivering. Dess extracellulära domän kan dessutom spjälkas proteolytiskt, bland annat av metalloproteaset ADAM17/TACE, och bilda cirkulerande GHBP. Patogena GHR-varianter kan orsaka GH-okänslighet, medan STAT5B-defekter kan ge tillväxthämning, lågt IGF-1 och ibland immunologisk dysfunktion. Även fel i JAK2, SH2B1 eller andra postreceptorproteiner kan reducera signalöverföringen.

IGF-systemet: produktion, transport och återkoppling

GH stimulerar leverns produktion av insulinlik tillväxtfaktor 1, IGF-1, huvudsakligen genom GHR–JAK2–STAT5b. Hepatiskt IGF-1 bidrar starkt till den cirkulerande koncentrationen och förmedlar endokrina effekter. Samtidigt syntetiseras IGF-1 lokalt i tillväxtplatta, ben, muskel och andra vävnader, där det verkar autokrint och parakrint. Normal lokal tillväxt kan därför inte reduceras till enbart leverproducerat IGF-1.

IGF-1 binder IGF1R, en membranreceptor med egen tyrosinkinasaktivitet. Receptorautofosforylering rekryterar insulinreceptorsubstrat, IRS, och aktiverar PI3K–AKT–mTOR, vilket främjar proteinsyntes, cellöverlevnad och metabolism. Via Shc och Ras aktiveras även MAPK/ERK, vilket stimulerar proliferation och differentiering. IGF-1 har insulinlika effekter, men den fysiologiska glukosregleringen domineras normalt av insulin.

Merparten av cirkulerande IGF-1 ingår i ett ternärt komplex med IGFBP-3 och acid-labile subunit, ALS. Komplexet begränsar passage ur kärlbanan och förlänger halveringstiden från minuter för fritt IGF-1 till många timmar. IGFBP-proteaser kan lokalt klyva bindarproteiner och öka den tillgängliga IGF-1-fraktionen. IGF-1 hämmar GH-sekretionen genom lång negativ återkoppling.

Tillväxtplattan och den longitudinella bentillväxten

Längdtillväxt sker genom endokondral ossifikation i epifysfysen. Reservzonen innehåller relativt vilande progenitorceller. I proliferationszonen delar sig kondrocyterna och organiseras i longitudinella kolumner. Därefter följer hypertrofizonen, där cellerna förstoras, producerar matrix och skapar en struktur som senare förkalkas och invaderas av kärl, osteoklaster och osteoblaster.

GH stimulerar framför allt rekrytering av vilande kondrocyter och lokal IGF-1-produktion. IGF-1 driver klonal proliferation, hypertrofi och matrixsyntes. Efter kärlinväxt resorberas delar av broskmatrix och ersätts av trabekulärt ben. Nettoökningen av kroppslängd bestäms av balansen mellan kondrocytproduktion, cellhypertrofi, matrixbildning och ossifikation.

PTHrP–IHH-systemet reglerar avståndet mellan proliferation och hypertrofiering. IHH från prehypertrofiska kondrocyter stimulerar PTHrP, som håller prolifererande celler kvar i ett omoget stadium. FGFR3-signalering hämmar proliferation, vilket förklarar tillväxthämningen vid aktiverande FGFR3-varianter. CNP via NPR2 motverkar delar av FGFR3-signalen och stimulerar tillväxt; BMP-systemet främjar kondrogen differentiering och matrixbildning.

Östrogen ökar under tidig pubertet GH–IGF-aktiviteten och bidrar till tillväxtspurten hos båda könen. Fortsatt östrogenexponering accelererar dock tillväxtplattans senescens och epifysfusion. Androgeners effekt på slutning förmedlas till stor del efter aromatisering till östrogen. När tillväxtplattorna är slutna kan GH inte längre öka kroppslängden; överskott ger i stället periostal bentillväxt och mjukdelsförstoring.

Normal tillväxt från fosterliv till vuxen ålder

Fostertillväxten styrs främst av placentafunktion, maternell nutrition och cirkulation, insulin samt det lokala IGF-systemet. Hypofysärt GH är inte avgörande för normal födelselängd. Under spädbarnstiden övergår regleringen successivt från intrauterina faktorer till nutrition, tyreoideahormon och GH–IGF-axeln. Efter födelsen sker ofta kanalisation mot en genetiskt betingad längdkanal.

Barndomsfasen kännetecknas av relativt stabil tillväxthastighet, medan puberteten medför förstärkt GH-pulsatilitet och stigande IGF-1. Flickors tillväxtspurt börjar tidigare och deras epifysfogar sluts tidigare. Pojkar får i genomsnitt en senare och högre topphastighet samt längre prepubertal tillväxttid, vilket bidrar till skillnaden i vuxenlängd.

Skelettålder speglar biologisk mognad bättre än kronologisk ålder i många tillväxttillstånd. Den är ofta försenad vid konstitutionellt försenad tillväxt, GH-brist, hypotyreos och undernutrition men kan vara avancerad vid tidig pubertet. GH-sekretionen minskar efter puberteten och fortsätter att avta med åldern. Denna fysiologiska nedgång utgör inte i sig indikation för GH-behandling.

Övriga hormonella, genetiska och miljömässiga tillväxtregulatorer

Tyreoideahormon krävs för normal kondrocytmognad, GH-sekretion och IGF-1-effekt. Insulin är både anabolt och permissivt för hepatisk IGF-1-produktion. Könssteroider initierar pubertal acceleration men leder slutligen, genom östrogenreceptorn, till epifysfusion. Glukokortikoidöverskott hämmar GH-sekretion, IGF-signalering, kollagensyntes och kondrocytproliferation samt ökar proteinkatabolism.

Leptin och andra signaler från fettväv informerar centrala nervsystemet om energitillgång och påverkar bland annat pubertetsstart. Vid svält prioriteras överlevnad framför tillväxt: GH stiger och mobiliserar fett, medan lågt insulin, inflammation och reducerad hepatisk GHR-signalering sänker IGF-1. Motsvarande funktionell GH-resistens kan ses vid svår systemsjukdom. Kronisk njur-, hjärt-, lung-, lever- eller tarmsjukdom påverkar tillväxt genom kombinationer av inflammation, undernutrition, acidos, läkemedelseffekter och hormonresistens.

Psykosocial deprivation kan ge uttalad, vanligen proportionerlig tillväxthämning genom förändrad nutrition, sömn och neuroendokrin reglering. Däremot talar disproportion, korta extremiteter, makrocefali eller avvikande sitthöjd/längd-kvot för skelettdysplasi. Patogena varianter i SHOX, ACAN och NPR2 kan ge kortvuxenhet med varierande grad av disproportion, medan aktiverande FGFR3-varianter orsakar bland annat akondroplasi. Normal GH–IGF-biokemi utesluter således inte en monogen tillväxtstörning.

Direkta metabola och vävnadsspecifika effekter

GH har akuta insulinantagonistiska och lipolytiska effekter. Hormonet ökar mobiliseringen av triglycerider från fettväv, höjer koncentrationen av fria fettsyror och minskar perifert glukosupptag. Samtidigt ökar leverns glukosproduktion. Under fasta bidrar detta till att fett används som energisubstrat och att glukos sparas, men vid kroniskt GH-överskott främjas insulinresistens och diabetes.

IGF-1 har delvis motsatt metabol profil med ökat glukosupptag och insulinlika effekter. GH och IGF-1 stimulerar tillsammans aminosyraupptag, proteinsyntes och kväveretention. Effekten förutsätter tillgång till energi, aminosyror och insulin; GH kan inte upprätthålla normal vävnadstillväxt under svår undernutrition.

GH–IGF-systemet ökar muskel- och organmassa, stimulerar benomsättning och upprätthåller benvävnad efter avslutad längdtillväxt. GH ökar också renal natriumretention och extracellulär vätskevolym. GH-brist är därför associerad med ökad fettmassa och minskad fettfri massa, medan behandling kan ge ödem och viktökning genom vätskeretention. Vid akromegali ses visceromegali, mjukdelsförtjockning, insulinresistens och hög benomsättning. Obesitas ger däremot ofta låg spontan GH-sekretion utan att detta nödvändigtvis innebär organisk GH-brist.

Klinisk tillväxtbedömning och differentialdiagnostik

Längd ska mätas utan skor med kalibrerad stadiometer; hos små barn mäts liggande längd med längdmätbräda. Vikt registreras med kalibrerad våg och värderas tillsammans med BMI eller vikt-för-längd. Huvudomfång är särskilt viktigt under de första levnadsåren. Sitthöjd, armspann och relationen mellan övre och nedre kroppssegment används vid misstänkt disproportion.

En enskild längd är mindre informativ än seriella mätningar. Längd anges som standardavvikelsescore, SDS, mot ålders- och könsanpassad referens. Tillväxthastighet beräknas från mätningar med tillräckligt tidsintervall, vanligen 6–12 månader. Pubertetsstadium enligt Tanner måste dokumenteras. En tillväxthastighet under omkring 4 cm/år efter fyra års ålder är ett varningsfynd, liksom tydlig kanalförlust, uttalad kortvuxenhet eller stor avvikelse från familjens längdmönster.

Genetisk mållängd kan uppskattas med föräldrarnas längd:

• pojke: (moderns längd + faderns längd + 13 cm) / 2
• flicka: (moderns längd + faderns längd − 13 cm) / 2

Formeln är en approximation och måste värderas mot relevant populationsreferens och familjens biologiska variation. Skelettålder med röntgen av vänster hand och handled är indicerad när biologisk mognad, återstående tillväxtpotential eller förhållandet mellan kronologisk ålder och längd behöver bedömas.

Laboratoriediagnostik av GH–IGF-axeln

IGF-1 är det viktigaste integrerade screeningprovet eftersom koncentrationen är betydligt stabilare än GH. Resultatet ska anges mot metodspecifika referenser och helst som SDS justerat för ålder, kön och pubertetsstadium. IGFBP-3 kan ge kompletterande information, särskilt hos yngre barn, men har lägre diagnostisk upplösning. Normalt IGF-1 utesluter inte GH-brist när den kliniska sannolikheten är hög.

Lågt IGF-1 ses även vid undernutrition, malabsorption, leversjukdom, hypotyreos och inflammation. Njursvikt förändrar IGFBP-systemet och kan ge diskrepans mellan uppmätt och biologiskt aktivt IGF-1. Obesitas dämpar GH-svaret vid stimulering. Graviditet med placentärt GH och oral östrogenbehandling förändrar axelns fysiologi och provtolkning. Samtidiga analyser omfattar efter klinik blodstatus, inflammationsmarkörer, lever- och njurprover, celiakiserologi, TSH och fritt T4 samt övriga hypofyshormoner.

Vid misstänkt GH-brist krävs ofta dynamisk testning. Insulintoleranstest framkallar hypoglykemi och är ett etablerat test av både GH- och ACTH-reserv, men är kontraindicerat eller olämpligt vid bland annat epilepsi och betydande hjärt-kärlsjukdom och kräver noggrann övervakning. Glukagon-, arginin- och klonidintest används som alternativ beroende på ålder, lokal erfarenhet och frågeställning.

Det finns inget universellt gränsvärde för normalt GH-svar. Toppvärdet beror på assay, stimulus, ålder, pubertet och BMI. Två olika stimuleringstest krävs ofta hos barn när den kliniska förhandssannolikheten är låg, medan ett tydligt strukturellt hypotalamus–hypofysfynd med flera hormonbrister kan ge högre diagnostisk säkerhet. MR av hypofys och hypotalamus görs vid verifierad eller starkt misstänkt central defekt. Personer med barndomsdiagnos bör ofta omtestas efter avslutad längdtillväxt eftersom idiopatisk eller partiell brist inte alltid kvarstår i vuxen ålder.

GH-brist, GH-okänslighet och andra axeldefekter

GH-brist kan vara isolerad eller ingå i kombinerad hypofyssvikt. Medfödda orsaker omfattar utvecklingsavvikelser i hypofysstjälk och hypofys samt varianter i exempelvis GH1 och GHRHR. POU1F1-defekter kan ge kombinerad brist på GH, TSH och prolaktin, medan PROP1 kan orsaka progressiv multipel hypofyshormonbrist. Förlossningsskada, trauma, tumör, kirurgi, infektion, infiltration och kraniell strålbehandling är förvärvade orsaker; en andel fall förblir idiopatiska.

Barnet utvecklar vanligen proportionerlig kortvuxenhet, låg tillväxthastighet, försenad skelettålder och relativt bevarad eller ökad fettmassa. Svår medfödd brist kan ge neonatal hypoglykemi; mikropenis hos pojkar talar för samtidig gonadotropinbrist. Födelselängden kan vara nära normal eftersom fostertillväxten inte primärt är GH-beroende. Vid kombinerad hypofyssvikt kan hypotyreos, binjurebarksvikt och försenad pubertet dominera bilden.

Vuxen GH-brist är associerad med ökad visceral fettmassa, minskad fettfri massa, nedsatt fysisk kapacitet, dyslipidemi, låg bentäthet och försämrad livskvalitet. Symtomen är ospecifika och diagnostik får inte baseras på trötthet eller obesitas ensamt. Före GH-behandling måste särskilt kortisol- och tyreoideaaxlarna bedömas.

Vid Laron-syndrom orsakar GHR-defekt uttalad GH-okänslighet: GH är högt eller inadekvat normalt medan IGF-1, IGFBP-3 och ALS är låga. Liknande biokemi kan orsakas av STAT5B- eller andra postreceptorfel. Förvärvad GH-resistens vid svält, leversjukdom eller inflammation måste skiljas från monogen receptor- eller signaldefekt.

GH-överskott: gigantism och akromegali

GH-överskott före epifysfusion ger gigantism, med accelererad längdtillväxt och mycket hög slutlängd. Efter epifysfusion uppkommer i stället akromegali, eftersom skelettets längdtillväxt inte längre är möjlig. Samma GH–IGF-överskott driver då periostal bentillväxt, mjukdelsförstoring och organhypertrofi. Vanligast är ett somatotroft hypofysadenom.

Mer sällsynta orsaker är GHRH-producerande neuroendokrina tumörer och genetiska syndrom såsom MEN1, AIP-relaterad tumörsjukdom, X-kromosomal akrogigantism, X-LAG, och McCune–Albrights syndrom. Tidig debut, gigantism, familjär hypofystumör eller aggressivt makroadenom bör föranleda genetiskt övervägande.

Kliniska fynd omfattar ökande hand-, sko- och ringstorlek, prognatism, frontal benpålagring, förstorad tunga, glesare tänder, djupare röst, hyperhidros och hudförtjockning. Vanliga komplikationer är artropati, karpaltunnelsyndrom, obstruktiv sömnapné, hypertoni, kardiomyopati, arytmi, insulinresistens och diabetes. Visceromegali, struma och kolonpolyper kan förekomma. Tumörens masseffekt kan ge huvudvärk, synfältsbortfall, hypogonadism och annan hypofyssvikt.

Diagnostiken inleds med förhöjt åldersjusterat IGF-1, som bör verifieras vid tveksamhet. Vid oral glukosbelastning med 75 g glukos ses normalt suppression av GH; utebliven suppression stöder akromegali. Assayberoende nadirgränser ligger ungefär mellan 0,4 och 1,0 µg/L, varför metodens referens ska användas. Dåligt reglerad diabetes, undernutrition, lever- eller njursjukdom, graviditet och östrogenbehandling kan komplicera tolkningen. Efter biokemisk bekräftelse utförs hypofys-MR; vid negativ MR och säker biokemi utreds ektopisk GHRH-produktion.

Behandling, uppföljning och säkerhet

Verifierad GH-brist behandlas med subkutant somatropin. Pediatrisk dosering är vikt- eller kroppsytebaserad och individualiseras efter diagnos, ålder, pubertetsstadium, tillväxthastighet, följsamhet och IGF-1 SDS. Etablerade pediatriska indikationer omfattar, beroende på godkännande och nationella rekommendationer, GH-brist, Turners syndrom, SGA utan adekvat återhämtningstillväxt, Prader–Willis syndrom, kronisk njursjukdom och SHOX-brist. Vid Prader–Willis syndrom måste luftvägsproblem, uttalad obesitas och sömnapné bedömas före och under behandling.

Vuxna inleder vanligen med låg dos, lägre hos äldre och personer med risk för glukosintolerans, och titreras efter symtom, biverkningar och åldersanpassat IGF-1 SDS. Daglig behandling har längst erfarenhet. Långverkande veckopreparat minskar injektionsfrekvensen men har annan farmakokinetik; tidpunkten för IGF-1-provtagning måste därför standardiseras i förhållande till injektionen.

Uppföljning hos barn omfattar längd, tillväxthastighet, vikt, pubertetsutveckling, kroppsproportioner, IGF-1 och följsamhet. Tyreoideafunktion ska följas eftersom GH kan synliggöra central hypotyreos eller öka omvandlingen av T4 till T3. Vid misstänkt ACTH-brist måste binjurefunktionen säkras. Glukos eller HbA1c följs särskilt vid obesitas, ärftlighet eller annan diabetesrisk.

Dosrelaterad vätskeretention kan ge ödem, artralgi, parestesier och karpaltunnelsyndrom, framför allt hos vuxna. Huvudvärk och synsymtom kan signalera intrakraniell hypertension. Höft- eller knäsmärta och hälta hos växande barn kräver bedömning av epifysiolys. Snabb tillväxt kan tydliggöra eller progrediera skolios. Aktiv malignitet är kontraindikation; vid tidigare tumörsjukdom krävs stabil sjukdom och samordnad specialistbedömning.

Vid akromegali är transsfenoidal kirurgi förstahandsbehandling när adenomet är resektabelt, särskilt vid synpåverkan eller annan masseffekt. Somatostatinanaloger hämmar GH-sekretion och kan reducera tumörvolymen. Pegvisomant blockerar GHR och normaliserar ofta IGF-1 men sänker inte nödvändigtvis GH eller tumörstorlek. Kabergolin kan användas vid mild biokemisk aktivitet eller blandsekretion. Stereotaktisk eller fraktionerad strålbehandling reserveras vanligen för kvarstående sjukdom och medför risk för sen hypofyssvikt.

GH till friska äldre har inte visats förlänga livet eller ge robust förbättring av styrka och funktion. Hos friska idrottare kan supraphysiologisk behandling öka fettfri massa, delvis genom vätskeretention, utan säkerställd motsvarande prestationsvinst. Riskerna omfattar ödem, led- och nervsymtom, insulinresistens och exponering för förfalskade preparat. Aminosyrabaserade ”GH-frisättare” och andra kosttillskott har inte evidens som behandling av GH-brist och kan inte ersätta diagnostik eller godkänt somatropin.

Källor

• Growth hormone
• Tillväxthormon
• Growth hormone
• Bild: File:Somatotropine.GIF — Upphov okänt, Public domain
• Bild: File:Growth Hormone.gif — Madhero88, CC BY 3.0
• Bild: File:Acromegaly growth hormone levels.JPEG — Philippe Chanson och Sylvie Salenave, CC BY 2.0
• Bild: File:Growth Hormone Receptor Ectodomain Shedding.png — Nathanucla, CC BY-SA 4.0