Laktatdehydrogenas (LD, tidigare LDH) är ett intracellulärt enzym som finns i praktiskt taget alla kroppens vävnader och frisätts vid cellskada. Provet är en ospecifik men känslig markör för cellsönderfall och används framför allt vid hemolys, tumörbörda och vävnadsnekros.
Indikation
LD beställs vid misstänkt hemolytisk anemi (tillsammans med haptoglobin, bilirubin och retikulocyter), vid utredning och uppföljning av lymfom, leukemi och andra maligniteter där LD används som prognostisk markör och del av stadieindelning (t.ex. i International Prognostic Index för lymfom), vid misstänkt tumörlyssyndrom, samt vid vävnadsnekros såsom hjärtinfarkt (historiskt), lungemboli, mjältinfarkt och muskeltrauma. LD ingår även i utredning av pleura- och ascitesvätska (Lights kriterier för att skilja exsudat från transudat) samt vid misstänkt testikelcancer, där det kan vara förhöjt vid avancerad sjukdom.
Fysiologisk bakgrund
LD katalyserar den reversibla omvandlingen av pyruvat till laktat i den anaeroba glykolysen och finns i fem isoenzymformer (LD1–LD5) med olika vävnadsfördelning — LD1/LD2 dominerar i hjärta, erytrocyter och njure, medan LD5 dominerar i lever och skelettmuskulatur. Eftersom enzymet finns i nästan alla celler frisätts det vid cellskada oavsett orsak — hemolys, nekros, malign celldelning med hög omsättning eller inflammation — vilket ger hög känslighet men mycket låg specificitet för ett enskilt sjukdomstillstånd.
Provtagning och preanalys
Venöst blodprov, serum eller plasma. Fasta krävs inte. Provet är mycket känsligt för hemolys under och efter provtagning — även lätt in vitro-hemolys från trång nål, kraftig venstas eller skakning av provröret ger falskt förhöjda värden, eftersom erytrocyter innehåller mycket höga LD-koncentrationer. Provet bör centrifugeras och separeras från blodkroppar utan onödig fördröjning.
Referensintervall
Typiskt referensintervall för vuxna är cirka 1,8–3,4 µkat/L (motsvarande ungefär 105–205 U/L beroende på metod), men intervallet är metod- och laboratoriespecifikt och varierar mellan analysinstrument. Använd alltid det lokala laboratoriets angivna referensintervall.
Tolkning
Förhöjda värden
Kraftig stegring (flera gånger normalvärdet) ses vid hemolys (in vivo eller in vitro), tumörlyssyndrom, rabdomyolys och svår vävnadshypoxi/nekros. Måttlig till uttalad stegring förekommer vid maligna lymfom (särskilt högmalign non-Hodgkin-lymfom, där LD är en etablerad prognostisk faktor), akut leukemi, myelom och avancerade solida tumörer med hög celldelningstakt eller stor tumörbörda. Vidare ses stegring vid hjärtinfarkt, lungemboli, mjältinfarkt, leverskada, pankreatit, muskeltrauma och intensiv fysisk ansträngning, samt vid infektioner som pneumoni (särskilt Pneumocystis jirovecii-pneumoni, där LD används som stödjande markör) och mononukleos.
Sänkta värden
Låga värden saknar i praktiken klinisk betydelse och analyseras inte rutinmässigt; enstaka rapporter finns vid genetisk LD-brist, men detta är sällsynt och sällan kliniskt relevant.
Felkällor och interferens
In vitro-hemolys är den vanligaste och mest kliniskt betydelsefulla felkällan och kan ge kraftigt falskt förhöjda värden utan att spegla verklig hemolys eller sjukdom — provet bör om möjligt tas om vid hemolyserat prov innan resultatet tolkas. Kraftig fysisk ansträngning strax före provtagning ger övergående stegring från skelettmuskulatur. Eftersom LD är så ospecifikt bör ett isolerat förhöjt värde alltid tolkas tillsammans med klinisk bild och riktade kompletterande prover, inte som en fristående diagnostisk markör.
Vidare utredning
Vid misstänkt hemolys kompletteras LD med haptoglobin, indirekt bilirubin, retikulocyter och perifert blodutstryk. Vid misstänkt malignitet/lymfom kompletteras med blodstatus, bilddiagnostik (DT/PET-DT) och vid behov benmärgsundersökning eller lymfkörtelbiopsi. Vid misstänkt vävnadsnekros riktas utredningen mot den kliniskt sannolika orsaken (troponin och EKG vid infarktmisstanke, DT-angio vid lungemboli, CK vid rabdomyolys). Vid oklar isolerad LD-stegring bör isoenzymanalys (numera sällan tillgänglig) eller en bred systematisk genomgång av differentialdiagnoser övervägas beroende på klinisk kontext.
Sammanfattning
LD är en känslig men mycket ospecifik markör för cellskada som kräver klinisk kontext för tolkning. Provets största kliniska värde ligger i hemolysutredning, prognostisk bedömning vid lymfom och andra maligniteter, samt som stödjande fynd vid vävnadsnekros — men det bör alltid kompletteras med riktade prover snarare än tolkas fristående.
Källor
- Drent M m.fl. Usefulness of lactate dehydrogenase and its isoenzymes as indicators of lung damage or inflammation. Eur Respir J. 1996. PMID: 8737556
- International Non-Hodgkin's Lymphoma Prognostic Factors Project. A predictive model for aggressive non-Hodgkin's lymphoma. N Engl J Med. 1993. PMID: 8360955
- Tietz Textbook of Clinical Chemistry and Molecular Diagnostics. 6th ed. Elsevier; 2018.
- Farhana A, Lappin SL. Biochemistry, Lactate Dehydrogenase. StatPearls. 2023.
